Fysiskt skydd innebär att på olika sätt förhindra stöld av kärnämne och kärnavfall, bland annat för att förhindra spridning av kärnvapen. Det innebär också att skydda kärntekniska anläggningar mot sabotage och angrepp som skulle kunna leda till en radiologisk olycka, det vill säga en händelse där strålningen utgör en fara för människa och miljö.
Strålsäkerhetsmyndighetens roll
Vid varje kärnteknisk anläggning, till exempel ett kärnkraftverk måste det finnas en plan för det fysiska skyddet. Planen ska vara godkänd av Strålsäkerhetsmyndigheten innan anläggningen får tas i drift. Även vid transport av kärnämne krävs det att det finns en plan för det fysiska skyddet som myndigheten ska godkänna. Strålsäkerhetsmyndigheten inspekterar anläggningarnas skydd och granskar ändringar i det fysiska skyddet.
Därför behövs fysiskt skydd
Det fysiska skyddet ska förhindra både sabotage mot kärntekniska anläggningar och samtidigt motverka spridning av kärnämne för tillverkning av kärnvapen. För kärnkraftverk och andra kärntekniska anläggningar innebär det att olika tekniska, organisatoriska och administrativa åtgärder måste genomföras. Tanken är att de samlade åtgärderna ska ge ett tillräckligt bra skydd. Det handlar till exempel om:
- fysiska skyddsbarriärer med larmdetektorer och kameraövervakning
- tillträdeskontroll till anläggningarna
- bevakning med särskilt utbildade väktare
- instruktioner och åtgärdsplan mot obehörigt intrång
Anläggningarna ska dessutom samverka med polisen i samband med hot eller angrepp.
Sveriges internationella samverkan
Sverige har anslutit sig till Konventionen om fysiskt skydd av kärnämne. Över hundra stater har undertecknat konventionen vilken ställer krav på skydd av internationell transport av kärnämne.
Transporter internationellt kan vara kritiska eftersom det finns risk för att kärnämnen kommer i orätta händer och används för exempelvis framställning av kärnvapen. Därför innehåller konventionen även riktlinjer och åtgärder för att omhänderta kärnämnen som stulits eller smugglats.