En effekthöjning innebär att man genom att öka effekten i reaktorn eller göra elproduktionen effektivare kan utvinna mer elektrisk kraft. Effekthöjningar genomfördes på de flesta svenska reaktorer redan under 80- och 90-talen i storleksordningen 5–10 procent.
Planering för nya, såväl större som mindre, effekthöjningar pågår nu vid de flesta av de svenska kärnkraftverken. Granskningen av sådana ärenden är en process som sträcker sig över flera år och som kräver kompetens från flera av Strålsäkerhetsmyndighetens olika fackdiscipliner.
Regeringen beslutar om tillstånd
Ett effekthöjningsärende startar genom att ett kärnkraftverk som önskar höja den termiska effekten i en reaktor ansöker om att få regeringens tillstånd för höjningen. Med termisk effekt menas den effekt som alstras i reaktorn. Ansökan ställs till regeringen men skickas till Strålsäkerhetsmyndigheten vars uppgift inledningsvis är att göra en första säkerhetsbedömning. Baserat på denna bedömning tar Strålsäkerhetsmyndigheten sedan fram ett yttrande som skickas till regeringen.
Om regeringen säger ja till ansökan går kärnkraftverket vidare med de fördjupade utredningar och analyser som krävs. Strålsäkerhetsmyndigheten granskar dessa underlag successivt innan anläggningen tas i provdrift respektive rutinmässig drift vid den högre effekten.
Åtta ansökningar har lämnats in och tre reaktorer har inlett provdrift
Hittills har åtta ansökningar om effekthöjningar lämnats in till regeringen under 2000-talet. Strålsäkerhetsmyndigheten har som underlag för regeringens beslut gjort en första säkerhetsbedömning av ansökningarna med tillhörande underlag. Regeringen har hittills beslutat om tillstånd att höja effekten i Ringhals 1 och 3, Oskarshamn 2 och 3 samt Forsmark 1–3. Regeringen har ännu inte tagit ställning till ansökningen från Ringhals 4.
Strålsäkerhetsmyndigheten har efter granskning av ombyggnadsåtgärder och fördjupade analyser för Ringhals 1 och 3 samt Oskarshamn 3 beslutat att dessa reaktorer får inleda provdrift vid den högre effekten.