Svensk kärnbränslehantering AB (SKB) ägs av kärnkraftsindustrin och har i uppgift att slutförvara kärnbränslet. Strålsäkerhetsmyndighetens uppgift är att se till att metoden för slutförvaring är säker. SKB:s ansvar regleras i kärntekniklagen. När slutförvaret är färdigt ska varken underhåll eller övervakning behövas.
Industrins ansvar
Sverige har använt kärnkraft sedan 1960-talet. I dag står kärnkraften för knappt hälften av landets elproduktion. I mitten av 1970-talet beslutade regeringen att kärnkraftsproducenterna själva måste ta hand om det använda kärnbränslet på ett säkert sätt och 1976 bildades Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB), som ägs gemensamt av den svenska kärnkraftsindustrin. En av SKB:s uppgifter är att ta fram en metod för att förvara det använda kärnbränslet på ett säkert sätt under så lång tid att det inte längre kan skada människor och miljö.
Den metod som nu är aktuell för SKB:s del kallas KBS-3. KBS står för Kärnbränslesäkerhet och siffran 3 visar att det är den tredje och senaste metoden som SKB har presenterat i sitt forskningsprogram.
Myndighetens ansvar
Strålsäkerhetsmyndighetens uppgift är att ställa krav på kärnkraftsindustrin så att slutförvaret utformas på ett strålsäkert sätt. Myndigheten ska pröva metoden som SKB har valt och därefter rekommendera regeringen att säga ja eller nej till ansökan.
Vem betalar för slutförvaret?
I det pris som konsumenter av kärnkraftsel betalar ingår en avgift, cirka 1 öre per kWh levererad kärnkraftsel, som ska användas till att riva kärnkraftverken och bygga slutförvaret. Kärnkraftsindustrin för över pengarna till statliga Kärnavfallsfonden, som förvaltar dem. Hur pengarna ska användas regleras i finansieringslagen.